Hörneå bys hemsida www.becken.se
30-års-minnet av Hörnefors Sulfitfabrik
Artikel 4 - 1940-talet
Vi fortsätter med lite hyllningsbilder till Hörnefors Sulfitfabrik, från tiden under andra världskriget och därefter. För övrig information hänvisas till tidigare artiklar, 1, 2 och 3. Dagen är kommen, 2012-02-25 då Fabriken stått still i 30 år – 1982-02-25. I alla fall avser detta den sista rullen av papper som producerades. Avvecklingen fortsatte under året 1982, maskiner plockades ned och lokalerna städades ur.
Bild 1d. Ett foto över Hörnefors Sulfitfabrik och Spritfabrik(!) år 1941.
Ovanstående bild är tagen från en tryckplåt till boken Hörnefors Historia. Man förleds att tro att det är ett flygfoto, men mer troligt har man klättrat upp i ett av vajertornen i vedgården. Så är väldigt många foton tagna visar det sig, både över fabriken och in över samhället Hörnefors. Fotot tillskrivs ”Ekholtz Umeå”, en fotograf som verkar ha varit mycket intresserad av rykande skorstenar och att klättra. I dessa sammanhang önskar man att byns egen fotograf Algot Engström hade haft motsvarande intresse, men så verkar inte ha varit fallet. Algot var mer konstnärligt intresserad av snötyngda träd, och av unga damer i anslutning till vatten och vågor.
Bilden 1d specificerar inte bara sulfit utan även sprit. Om sprittillverkningen har vi skrivit tidigare på Becken-Webben, med diverse interiörer från år 1982. Man trodde att sprittillverkningen kom igång redan på 1910-talet, men så var det tydligen inte. Då bidrog inte minst första världskriget till ett ökat behov av sprit, inte bara för att dricka utan för att driva bilmotorer. Dessutom, spannmål och potatis behövdes till mat och inte för sprittillverkning. Ransonering och begränsad sjöfrakt ökade behovet av inhemsk produktion. I Hörnefors var det istället andra världskriget som drev på sprittillverkningen, för samma syfte förmodas.
I den synnerligen detaljrika boken Hörnefors Historia kan man läsa sig till att ”spritfabriken” i Hörnefors blev färdig år 1941. Den kostnadsberäknades till 1.5 miljoner kronor, och hade en kapacitet på 3.000 kubikmeter sprit per år. Spriten var ju en restprodukt till sulfitprocessen. Om man bortser från produktionskostnaden, och om man skrev av anläggningskostnaden på ett år, och om man tror att volymen avsåg högkoncentrerad sprit så skulle en liter 40% sulfitvodka kostat 20 öre. Vin- och Spritcentralen var kontrakterad att ta emot Hörnefors Sulfitvodka, kan utläsas. Hörnefors har därmed bidragit till många glada middagar i Sverige.
Bild 2d. En bild över Industrivägen, från år 1944.
Vyn in över Hörnefors från år 1944 har som så många andra liknande bilder sin grund i Rune Öström från Rosersberg (invid Arlanda, men uppvuxen i Håknäs). På något obegripligt sätt verkar Rune kunna skaka fram oändliga mängder vykort, ur sina egna och andras samlingar. Liksom bild 1d är fotot taget från en populär plats, nämligen vajerkranen vid Fabriken. I fjärran skymtar tornet till ”Rosornas kyrka”, som har sin koppling till Frans Kempe.
Vad som är intressant i ovanstående bild, förutom den vackra solnedgången, är de ord som står skrivna i nedre vänstra hörnet – ”Hörnefors Municipalsamhälle”. Uttrycket är värt lite uppmärksamhet. Ordet "municipal" tillhör inte vardagsspråket idag. Under 1940-talet var det däremot ett trendigt ord och i synnerhet i Hörnefors, till den grad att det trycktes på vykort. Det gamla agrara Hörneå – med andra ord byarna Hörne och Becken - växte med tillkomsten av ny industri. Skatteinkomsterna från industrin var i regel större än den ur jordbruksnäringen, framgår i en rad tröttsamma diagram i boken Hörnefors Historia. Skillnaden var dock mindre än man först trott.
När ett samhälle omformas på detta sätt växer det ur sin organisatoriska kostym. Byastämma och byåldersmannen var redan åsidosatta, och ersatta av en massa nämnder och kommunfullmäktige. Kyrkorådet florerar fortsatt med den av Kempe rekvirerade prosten Klas Sundelin (f1873 – d1949). År 1941 ”skred man till upprättandet av municipalsamhällets styrelse och förvaltning”, som boken Hörnefors Historia skriver.
Municipalfullmäktige hade 20 ledamöter, och i en municipalnämnd bestämdes att Oskar Rehnmark (f1888 – d1967) skulle bli ordförande och Ernst Planhammar vice (f1901 – d?). Till ordförande i fullmäktige utsågs Felix Dehlin (f1901 – d1979) med André Hammarberg (f1913 – d?) som vice. Hammarberg har vi stött på tidigare inom Becken-Webben, då han medverkade i att skriva boken "Hörneforsbygden och brukens historia". Man noterar hur styret i nämnder och fullmäktige fördelades mellan företrädare för industri, arbetare och samhälle. Detta är uppenbart för de som stött på ovanstående namn och personernas sysslor. För en utomstående läsare är det ju inte speciellt uppenbart, ej heller intressant.
I princip kan man säga att man klippte bort det agrara genom att identifiera municipalsamhället Hörnefors. Med ”nätet” som redskap kan man söka sig in i Umeå Kommuns historiska Stadsarkiv och läsa följande rader:
”I augusti 1941 bröts, i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut 1941-05-16, Hörnefors tätort formellt ut ur Hörnefors kommun som ett eget municipalsamhälle. Hörnefors tätort utgjorde vid denna tid en ”…fabriksort…” där bosättning och bebyggelse delvis redan ägt rum ”…i sådan omfattning, att tillämpning av de för tätare befolkade orter gällande bestämmelserna var av behovet påkallad”. Municipalbildning framstod i det ljuset som ett kraftfullt sätt att hjälpa orten ”…till en tidsenlig samhällsstandard”, vilket också var den åsikt som hos Hörneforsborna vann störst anslutning vid ett i december 1939 hållet allmänt möte.
Vid tidpunkten för municipalsamhällesbildningen hade Hörnefors tätort c:a 1 500 invånare, vilket motsvarade nära 40 % av hela Hörnefors kommuns folkmängd. Utbrytningen till eget municipalsamhälle innebar inte en i kommunalt hänseende formell utbrytning ur Hörnefors kommun. Det nya municipalsamhället tillhörde fortfarande "...i alla afseenden landskommunen..." etc etc…….
Försörjningen av vatten till Hörnefors bostäder var ett angeläget problem för ”municipalsamhället”. Bönderna hade sina egna brunnar men i ”tätorten” var det problematiskt. Detta vatten togs orenat ur Hörneån, och via den ”vattentub” av trä som ledde från dammen vid Bruket till Fabriken på Hamnskär. Inte minst prosten Klas Sundelin förfärades över detta, liksom Provinsialläkaren. År 1930 utbröt en epidemi med orsak i en badplats i dammen just där vattnet leddes in i tuben. I övrigt verkar man ha klarat sig ganska bra under årens lopp.
Prosten Sundelin förordade att man skulle borra efter vatten på ”kyrkplatsen” (gamla kyrkan förmodas), vilket inte låter så bra. Det gick inte heller bra, eftersom vattnet visade sig vara lerigt. År 1944 hade man byggt sig ett fungerande reningsverk. Vattnet kom från Hörneån och inte från kyrkan. Verket byggdes ”mitt i samhället”! Samhällets ”mitt” beskrevs som ”tubövergången” vilket förmodas vara vid dammen på Bruket. Ställer man sig frågan idag om ”samhällets mitt” torde man hamna vid vägrondellen där Kommunhuset sedermera byggdes. Där stoltserar även Gunnar Nordahl i brons.
Bild 3d. Medaljutdelning den 12:e september, 1942. Vi kan tyvärr ej namnge personerna i bild!
Att andra världskriget störde samhälle och industri är inte så konstigt. Efterfrågan på pappersmassa sjönk och exporter till sjöss förhindrades. Tyskland var periodvis det enda land som gick att nå sjövägen och som konsumerade Hörneforsmassan. Arbetsbristen kompenserades dock av att många arbetare blev inkallade till Försvarsmakten. Fabriken klarade sig rätt bra, till den grad att man kom på idén att dela ut medaljer för trogen tjänst. Medaljen avsåg ”Patriotiska Sällskapet”, vilket är belysande för krigstiden. Medaljerna överlämnades till alla sina mottagare av landshövdingen Gustaf Rosén och av Carl Kempe. Naturligtvis utspelade sig ceremonin i Rosornas Kyrka som mer eller mindre byggts av Carls far Frans Kempe, dock ej handgripligen.
Bild 4d. En avslutande bild från 1940-talets Fabrik med allehanda byggsysslor.
Gunnar Engström, 2012-02-25
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se